Välfärdsområdesstyrelsen, möte 21-12-2023

Beskrivning

Beredning och tilläggsuppgifter:
vårdarbetsdirektör: Heli Sjöblom, heli.sjoblom2(at)itauusimaa.fi
FUUIK-chef Mari Seppänen, etunimi.sukunimi(at)itauusimaa.fi

Motionens innehåll i korthet

Det konstateras i motionen att det bland dem som övergått från vårdbranschen till andra arbetsuppgifter finns personer som skulle kunna vara intresserade av att återvända till vårdarbetet. I deras fall utgörs problemet av föråldrade kunskaper och färdigheter. Det föreslås i motionen att Östra Nylands välfärdsområde börjar erbjuda avlönad utbildning för skötare som önskar återgå till sitt gamla yrke.

Bakgrund till motionssvaret

Det har getts ut en hel del, också från varandra avvikande utredningar, undersökningar och bedömningar angående skötarnas branschbyte och avsikter att byta bransch. Bland annat undersökningar gjorda av Tehy, Finlands Sjukskötare och Arbetshälsoinstitutet ger vid handen att det är vanligt att skötare umgås med tankar på att byta bransch. Samtidigt har antalet yrkesutbildade personer som bett att deras yrkesrättigheter ska raderas ökat flerfaldigt. Ett betydande antal kompetenta personer träder under nästa decennium också ut ur arbetslivet genom pensionering. Man bör visserligen minnas att månget vårdproffs uttryckligen önskar fortsätta att delta i arbetslivet också efter att de uppnått pensionsåldern. (Andelen minst 65 år gamla löntagare i vårdbranschen var i Nyland 1,29 procent, Statistikcentralen 2018.)

Enligt en bedömning som gjorts vid arbets- och näringsministeriet (2021) är det 21 000–27 000 personer som hoppat av från vårdbranschen. Vårdproffs kan också få arbete som helt motsvarar deras utbildning och kompetens i någon annan bransch (bl.a. förvaltnings- och utbildningsuppgifter) eller övergå inom vårdbranschen eller mellan sektorerna till andra uppgifter. I så fall är det inte fråga om ett branschbyte, även om förändringarna är betydelsefulla med tanke på arbetskraftssituationen.

Enligt arbets- och näringsministeriets branschrapport (2023) är många vårdproffs också arbetslösa trots den ständiga arbetskraftsbristen. Det är en målgrupp som läroanstalterna har vänt sig till och försökt locka tillbaka till vårdbranschen. Bland annat har yrkeshögskolan Turun ammattikorkeakoulu med finansiering från NTM-centralen under flera års tid ordnat fortbildning omfattande 30 studiepoäng för personer med sjukskötarexamen som är arbetslösa eller som står utanför arbetskraften. Fortbildning av samma slag har erbjudits också vid yrkeshögskolan LAB-ammattikorkeakoulu (30 sp), yrkeshögskolan Lapin ammattikorkeakoulu (30 sp) och yrkeshögskolan Metropolia (15 sp). Under de senaste åren har intresset bland personer med sjukskötarexamen för utbildning avsedd för arbetslösa eller sådana som står utanför arbetskraften varit ganska litet till exempel enligt uppgifter från Turun ammattikorkeakoulu. Personer som återgår till arbete i vårdbranschen och som behöver fräscha upp sina kunskaper hänvisas för närvarande i huvudsak via öppna yrkeshögskolan till studier där de genomför delar av examensutbildningen. På det sättet kan man beakta både dem som är på arbetsmarknaden och de arbetslösa som återvänder till branschen.

Rätten att utöva yrket fortsätter att vara giltig, även om man har lämnat vårdbranschen, men så som det konstaterats i motionen kan föråldrade kunskaper och färdigheter utgöra en hög tröskel för återgång till att utöva yrket. Samtidigt är det få som söker till självständig fortbildning förrän de är säkra på att ha en arbetsplats. En lösning skulle kunna vara att de som överväger att återvända till vårdbranschen har tillgång till en introduktionsväg som är längre än vanligt och som omfattar uppfräschning av kunskaper och färdigheter bland annat i fråga om läkemedelsbehandling, dokumentation, infektionsbekämpning och kliniskt vårdarbete.

I stället för att försöka reda ut hur många det är som lämnat vårdbranschen vore det av betydelse att ta reda på hur många av dem det är som vore beredda att återvända till ordnandet av tjänster och till arbete med uppgifter inom vård och omsorg. Att hitta och nå ut till dessa personer eller att ens reda ut hur många de är, är emellertid nästan omöjligt, eftersom största delen av dem inte längre hör till exempel till fackliga organisationer, och exempelvis välfärdsområdena har inga registeruppgifter om eventuella återvändande.

Då det gäller vårdbranschens håll- och dragningskraft bör man göra allt som någonsin kan göras, eftersom det bland annat enligt finansministeriets bedömning under nästkommande 15 år kommer att behövas uppemot 200 000 nya anställda i vårdbranschen. Tonläget i den diskussion som förs i massmedierna är delvis negativt, och bland annat resursbristen samt inkonsekvensen mellan avlöning och svårighetsgrad leder till att yrkeskunniga personer lämnar vårdarbetet och till minskad dragningskraft hos branschen. Att känna igen vårdarbetets belastningsfaktorer (etiska och kognitiva) och att ingripa i dem är också nyckelfrågor i fråga om att förebygga att anställda träder ut ur arbetslivet i förtid. Fortsättningsvis är upplevelsen av meningsfullhet i arbetet den viktigaste orsaken till att söka sig till branschen, vilket skulle kunna tas tillvara som en tillgång då arbetsförhållandena, ledandet och möjligheterna att utföra arbetet utvecklas.

En partiell lösning på arbetskraftsbristen är också att utnyttja arbetskraftens rörlighet inom EU:s medlemsstater och att samtidigt öka arbetskraftsinvandringen. Tillräckliga språkkunskaper och erkännande av yrkeskvalifikationer är emellertid frågor som är besvärligare att lösa än frågan om uppfräschning av yrkeskunskaperna.

Slutsatser

Att inom läroanstaltssamarbetet starta en avgiftsfri fortbildning för yrkesutbildade personer som återvänder till vårdbranschen förutsätter fortsatt utredning i synnerhet i fråga om kartläggningen av behovet. Det är emellertid besvärligt att hitta och nå ut till målgruppen. Läroanstaltssamarbete avseende fortbildning vore ägnat att möjliggöra uppfräschning av kompetensen på ett högklassigt och tidsenligt sätt, och att friska upp den latenta yrkesskickligheten vore också billigare än att utbilda nya proffs. Med hänvisning till behovet bör man emellertid beakta att läroanstalterna för närvarande i huvudsak hänvisar dem som överväger ett återvändande till öppna studievägar.

Det är av primär betydelse att vi lyckas säkerställa att de proffs som återgår till vårdarbetet ges en tillräckligt omfattande introduktion, där man beaktar uppfräschningen av eventuellt föråldrade kunskaper och färdigheter. Det görs till en del av arbetet med att göra modeller för och att utveckla introduktionsplanerna och tas upp till diskussion i samarbetet med läroanstalterna.